Vaknade i går morse och kände en viss ångest som kröp som en dyblöt snok upp längst benen på mig. Varför då, undrar vän av ordning. Ni får tre ledtrådar:
1: Hörnan i Sala.
2: Undertecknad som alltid måste ha en mick i ena näven så fort det vankas party.
3: Inte riktigt min låt.
Skit samma tydligen. Känns bättre i dag i alla fall.
På kvällen såg vi "Farväl Falkenberg". En blandning mellan dogma, fiktion och dokumentär kändes det som och den var rolig, sorglig, tänkvärd och ganska hemsk. Fast bra. Och annorlunda. Och jag fick lite konstig ångest av den med.
Jag kanske knallar in i en depression snart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar