Moose on the loose...

Märkligt. Sista veckan på jobbet. Sista måndagen. Och jag är inte där.

Why?

En älg hade valt att parkera sin lekamen på ett spår i närheten, vilket gjorde att det tåg jag skulle ha åkt med fortfarande efter TVÅ timmars väntande inte dykt upp och jag kände att jag får mer gjort om jag åker hem och jobbar där i stället. Märkligt.

en favvis

Nu: Ship song med Nick Cave.

Eden bland låtar.

kärlek

Var in på Emelies blogg och lyssnade på David Gray med This years love. Hur fin som helst.

To do skaff

För övrigt måste jag skaffa:

- glasögon
- telefon
- dator
- revisor
- försäkringar
- nytt konto på banken
- utökat pensionssparande

med mera...

Snart bara hej då kvar

Det känns bättre tror jag. Kanske. Grinade hela förra fredan. Och söndan. Kom liksom upp en massa känslor som jag inte ens visste låg där och spökade. Så det var väl nödvändigt att få ur sig bara. Tömma. Vända upp och ner. Samtidigt är det värsta kvar. Att säga hej då. Bland det jobbigaste jag vet.

Omgiven

Det svåraste blir så klart att skiljas. Att skiljas är att dö en smula. Det tror jag är helt sant.

Jag kan inte beskriva hur många bra människor jag lärt känna under min tid på bladet.

Människor som är öppna i sinnet, som ser världen utan skygglappar, som har humor, är varma, generösa, peppande, förstående, driftiga, smarta, lättsamma.

Jag har blivit vuxen där. Större i sinnet. Mognat.

Omgiven av skratt och värme.

Och snart flyger jag ur boet.

Undrar om vingarna bär.

Tufft

Om exakt två veckor slutar jag på Aftonbladet. Har varit anställd i drygt tio år. Att ansöka om avgångsvederlaget var ett vansinnigt svårt beslut att fatta. Att få avslag på ansökan för att de ville ha mig kvar var värre. Att de sedan ändrade sig och låter mig gå kändes toppen.

Nu börjar jag tycka att allt känns sorgligt.

Hur fan ska det bli med allting? Jag vet ju inte ens hur det är att vistas i Sala på vardagar. Tänk om jag tycker att det är pest.

Vad gör jag då?

Hej där...

Häromdagen sa jag till någon att bloggen som fenomen är död. Att allt går rappare på fejjan. Att kommunikationen lever där. Twitter har jag aldrig varit i kontakt med och kommer heller inte att hamna. I. Kontakt alltså.

Jag ångrar lite att jag snackade så där om bloggen, så jag har bestämt mig för att ge den en ny chans.

En revival. En återträff.

Så får vi se hur det känns.

Vi närmar oss lite blygt varandra men snart sitter vi nog här som om ingenting hade hänt. Jag och bloggen.

Idéfest till hösten?

Snacka om gles uppdatering, men det är väl knappast några nyhetsjägare som är här och snokar. Tre och en halv veckan kvar på AB - sedan frilans. Undrar hur det kommer att vara/kännas/gå.

Ska bli spännande att sitta och komma på idéer i alla fall, kanske man kan få betalt för?