Värsta festen!

Jag är inne i ett drömstim nu. Verkligen. I natt var det jag, Martin, Finn, Emma och Kaka som skulle äta middag. En jätteliten bit lax och potatis hade vi att dela på. Plötsligt dräller det in folk och jag tittar förvånat på Martin som säger att han bjudit typ alla han känner. Det blir värsta spritkalaset. Efter att polisen cirkulerat runt ett par varv, tittar jag ut genom ett fönster och ser trumsetet uppriggat och liksom hängades i en jättestor granhäck. Folk satt på något vis i häcken och spelade trummor. Mattias Ståhle sov i en säng. Martin sov i en säng. Jag försökte röja undan en massa grejer. Jag rökte en cig. Det låg burkar och grejer precis överallt. Så går det till ibland i mina drömmar.

Jag såg en kloakråtta

Dessutom har jag fått något fel (eller snarare rätt). Jag HATAR ju råttor och möss och alla andra djur som liknar dem. I dag var det ett barnprogram som handlade om en råttjäkel som naturligtvis bodde i kloakerna (var annars liksom). Jag TITTADE på den. Vad är det med det då? undrar ni. Det ska jag tala om. Det är att jämställa med att jag, all of a sudden, skulle börja gå på vattnet, flyga eller äta sex kilo levergryta. Ni fattar. Det är ett mirakel. Jag rös inte ens. Kanske operationsgubben drog ut fler grejer ur kroppen än vad jag trodde.

Je suis rainman

Jag måste gå in i någon slags avgospelifieringsmaskin. Har haft en och samma låt på hjärnan i flera dagar. Faithful is our god heter den och framförs av Hezekiah Walker. Den är jättefin och vi sjunger den med kören men det är så otroligt typiskt. Att få en låt på hjärnan som vägrar flytta ut förrän man är less. Och det är ju synd att behöva bli less på ett stycke musik man tycker om. Men jag blir som någon slags manisk rainman ibland. När det gäller musik också alltså.

Myrsubba!

Myrorna. Kanske 20 plagg i en vagn. Tittar runt efter mer fynd.

- Ska ni prova allt det där? råmar ilsken kossa från kassan.

- Ja, det är klart.

- Man får bara ta med fem plagg åt gången i hytten.

- Jaha, då får vi väl gå in fler gånger då. Dah.

- Kan ni hänga tillbaka allt efteråt?

Alltså. Om kärringen inte varit så jävla blåst hade jag stuckit en nål i röven på henne. Har man så lite att bestämma över i sitt liv att man måste lägga sig i, tro att andra inte fattar ett skit, styra och ställa och gorma över halva affärn och jävlas så kan man lika gärna byta jobb!

The number of the beast...

Är jag inte flitig så säg? Detta är inlägg nummer 666 i denna blogg. Hårdrock i mitt hjärta!

Meduza?

Om Eddie Meduza hade någon fru är det bergis hon som broderat detta stycke elände och använt för att sprida glädje och humor i sitt lilla ombonade kök.

CHOCKEXTRA!!!

Denna bonad från helvetet möter mig som skrivbordsunderlägg på datorn. Av de allra sämsta av skämt tar det priset. Vanhelgedom!

Jag är bokus bästa kund

I går beställde jag Maja Lundgrens nya på bokus och fick orderbekräftelse via mejl. Inledningen på sådana mejl är väldigt roliga.

"Bästa kund"

Hur fan ska de kunna veta det? Jag kommer förmodligen att bli deras sämsta kund eftersom den boken kanske är den första och sista jag beställer av dem. Svårt att veta. De har mig i sitt nät om de fraktar den till min brevlåda inom tre dagar. Annars får de hitta en ny "bästa kund".

Visst är det härligt med folk som fjäskar lite ibland men någon måtta får det vara på tramsigheterna.

Stones bönar och ber

Vilken underbar start på dagen. Läser på AB:s sajt att Stones genom Keith Richards (ni vet han som skämtade att han hade snortat askan efter sin egen farsa, humor humor) kräver en ursäkt av min kollega Marcus som gett dem ett lågt betyg efter spelningen på Ullevi. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Alltså, om Jimmy Jansson skulle börja grina för ett lågt betyg kan jag förstå det. Men Stones. Det är faktiskt pinsamt.

– Jag måste stå upp för vår fantastiska publik i Göteborg och för alla fans över hela Sverige ... och säga att ni är skyldiga dem, och oss, en ursäkt, skriver Richards i ett brev som i dag publiceras i Dagens Nyheter, läser jag på AB:s sajt

Ha ha ha ha ha ha ha. Och att DN publicerar detta. Det är en fars.

Marcus får frågan "Hur ser du på att Keith Richards kräver en ursäkt?"
– Jag tänker inte be någon om ursäkt för min subjektiva åsikt. Det är Keith som borde be om ursäkt. Det kostar trots allt runt 1?000 kronor för att få se en rockstjärna som knappt klarar av riffet till ”Brown sugar” längre.

Go Larsson! Ses på onsdag.

Benpent?

Alltså. Tänk att man gör en operation för att få bort det blåa på benen. Men i stället är man blåare än innan. Mycket blåare. Typ som hela Östersjön. Tänk om inte det försvinner? Då måste jag permanenta in ett par nylonstrumpbyxor i en mycket mörk kulört. Var gör man sånt?

Kanske jag borde bli fotograf?

Rättvikpics

Vi hade ju workshop med Calvin Bridges som sjunger brallorna av det mesta. Herregud vilken röst. Han kunde utan att anstränga sig överrösta HELA kören. Och sitt eget pianokomp. I går var det "out of pitch" på sina ställen. Då blev han lite sträng.

Look away baby, look away...

Nu är gospellägret i Rättvik avverkat. Det var faktiskt helt underbart, även fast mina ben inte är som de ska. Jag fick växla mellan att sitta och stå hela tiden och gick inte många meter om dagen. Mina rumspolare BAR mina väskor. Hej, jag är en gammal tant, typ. Hade aldrig varit på Stiftsgården tidigare, men oj vad fint det ligger. Precis vid Siljan. Första kvällen höll Peter i qi gong (stavningen?) i månskenet på den stora bryggan. Himlen var helt stjärnklar och det var lite magiskt faktiskt. Eftersom jag inte var med kunde jag bara sitta och njuta. Men säg den frid som varar. Helt plötsligt dundrar ett gäng badsugna konfirmandledare in på bryggan och kastar sig i det ganska kalla vattnet. När en av killarna kom upp, dyngsur, stegade han fram till mig och frågade "om damen ville ha en kram".
"Nej tack", svarade damen, snörpte lite på munnen och tittade åt ett annat håll.

Tanken till Ingela

En dag som denna tänker jag på Ingela. Vad hon har gått igenom. Vad som väntar. När vi träffades första gången efter det som hände kunde jag inte säga något. Jag kramade om henne och såg i hennes ögon att det inte fanns något att säga. Att hon förstod att jag ville säga något men inte kunde.

Återigen, jag tänker på dig i dag, Ingela.

Blå blå vindar och vatten

Dina färger var blå.

Mina färger är lila. Och blå. Både mörk och ljus.

Jag är så jävla blå om benen att Levis skulle kunna starta en Salafilial via mig.

Sov gott

I bilen på väg till Västerås började jag gråta. Hade inte insett vad jag stod inför. Operation. Bara ordet ger mig rysningar. Anmälde mig. Fick ta av mig mina vanliga kläder och byta om till landstingets trosor, vita särk, strumpor och morgonrock. Allt i storlek XL tror jag. Satt ner i väntrummet en liten stund innan kärlkirurgen tillsammans med en överläkare tog in mig i ett litet rum för att gå igenom vad som skulle göras. Har nog inte känt mig så liten i hela mitt liv.
- Jaha Cecilia, vilket ben var det vi skulle operera i dag då? frågade kirurgen.
- Eh, jag vet inte, jag kommer inte ihåg, det spelar ingen roll, fick jag ur mig med en mycket darrande stämma.
Sedan tog han fram en svart penna och började rita på mitt högra ben. Ganska mycket ritade han, precis som när folk ska göra plastikkirurgi, ni vet.
Sedan sa han:
- Ditt vänstra ben ser mycket sämre ut än när du var här för ett år sedan så vi tar det också i dag, nu när du ändå är här!
- Får jag komma hem i dag? pep jag ängsligt.
- Ja då det får du.
- Det kommer att gå bra det här, sa överläkaren och klappade mig på axeln.
Jag antar att oron lös ur mina ögon.
En ny liten väntan innan en trevlig kille som hette Robert kom och frågade efter mitt personnummer och sa att jag skulle följa med honom.
Herregud. Där någonstans började jag inse att det fanns ett stort mått allvar i hela situationen.
- Du ska snart få träffa narkosläkaren. Hur känns det? undrade han.
- Jag har aldrig blivit nedsövd så det känns så där, svarade jag, väldigt nära gråten.
In i operationssal, säkert fem personer där inne. En kopplade på EKG, en satte kanyl med dropp i handen, en satte fast ett blodtrycksband runt armen.
Herre min Jesus, nu är slutet nära, tänkte jag.
Narkosläkaren kom in, ställde några frågor, sedan la Robert en syrgasmask över mitt ansikte, han tryckte den ganska hårt.
- Andas lugnt, djupa andetag nu.
Jag andades och andades och tänkte på lustgasen på BB.
- Sov gott nu Cecilia.
Pang. Därfrån var jag helt borta. Totalt väck.
Vaknade några timmar senare på uppvaket, kruttorr i halsen med jordens frossa. Torrheten i halsen berodde på att jag under hela tiden haft en slang där. Hade jag vetat det hade jag inte gått igenom detta. En mardrömstanke ju. Men. Nu är jag bandagerad från ljumskarna och neråt och rör mig som en kratta. I dag ska läkaren ringa och fråga hur jag mår.
Hyfsat.

Öppet brev

Hej!
Detta är ett öppet brev till anställda inom landstinget Västmanland. I dag kommer jag till operationen i Västerås klockan 13.00. Jag har inte ätit något sedan i går, 20.30. Då åt jag tre dammsugare. När jag vaknar upp måste ni vara redo att stoppa något i min mun. Jag är nämligen redan nu utsvulten. Så för att undvika att jag börjar skrika och gå på, så var redo med en skalad banan eller vad som helst.
Med vänlig hälsning
Cissi

Elvis the pelvis

Jag skryter ofta med att jag är människokännaren av rang. Jag kan sitta på centralen och spana in folk och tänka att den där kvinnan är singel, ensamstående mamma till tre barn, heta Camilla, jobba inom vården, gilla läsk, röka och sånt. Och jag vill påstå att det stämmer ofta. Väldigt ofta. Inte just detta exempel kanske men grejen i sig. Det läskigaste är när man tittar på någon okänd och tycker sig veta att han heter Per och sekunden senare kommer hans polare fram, skakar hand, och säger "Tjena Perra, hur var Ibiza?".

Därför trodde jag att femmans nya "ID" skulle vara ett roligt program. Det var det inte. Alls. Det var ett skitprogram. Riktigt jävla uselt. Jag ger det tre månader. Max. Värst var den tävlande bruden som stod och kladdade och hängde på Hans Fahlén hela tiden. Och hon kunde inte peka ut vem som var Mangaexpert. För hon hade inte kläm på manga överhuvudtaget. Däremot kunde hon direkt se att killen som var utklädd till Elvis var imitatör. Ni hajar nivån va? Jag kollade iofs bara i en halvtimme. Waste of time!

Svordomsvisan

Jag har alltid varit en hejare på att svära. Och att vara ful i mun. Grov alltså. På riktigt. Värre än två kompanier på muckarresa till Helsinki. Vet inte var det kommer ifrån men det är en av min främsta talanger. Det finns inget bättre än att se reaktionen hos folk man inte känner så väl när de inser att kvinnor kan. Svära. Och leva fan. Det här med att man skulle ha dåligt ordförråd för att man svär mycket det stämmer inte. Tvärtom är svordomar en skön grädde på moset. Tycker jag. Är du av annan åsikt - välkommen.

I morgon ska det karvas!

Måndag morgon. Sista veckan innan jag börjar jobba. Hösten lurar bakom knuten. Livet är gott att leva. Luften är frisk. Sinnet lugnt. Tanken fri. I morgon ska jag opereras. Narkos. Har aldrig varit med om en sådan tidigare. Att vara nedsövd känns lite otäckt, men hellre det än att titta på när Bengt börjar karva i benet mitt.

Tack för att ni kom!

Vilken kväll det blev i går. Helt fantastiskt roligt och det gick bra, nerverna pallade.

Och tack alla som var där! Så himla kul, jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut.

Smock på Wilhelmssons...

På 80-talet fanns det ett uttryck i Sala som användes när man blev rädd/nervös eller dyl.

"Jag höll på att skita knäck i spiral".

ALLA jag träffar ska till Wilhelssons i morgon...

Namnändring

Snacka om att namnen på kidsen ljuder annorlunda mot när jag var en liten telning. Då hette alla Fredrik, Linda, Daniel, Camilla, Mattias och Jessica typ. Nu heter de Saga, Svea, Hulda, Selma, Hilda, Noel och sånt. Jättefint. Undrar när Birgitta och Margareta kommer tillbaka.

Hultsfred 2011?

Om jag tvingades byta namn från Cecilia vette fåglarna vad jag skulle välja. Trivs rätt hyfsat även om det typ bara är vid tandläkarbesök jag hör mitt riktiga namn.

Några smeknamn jag haft (förutom Cissi): Cissi Rimshot, Cissi Springhäck, Brissi, Kissi och Ksskss.

Av dessa gillar jag Ksskss bäst. Eller Rimshot.

Kräsmagad varnas!

Eftersom jag är snabbast i världen med det senaste hyrde jag Borat i går. Skrattade lite, tyckte en del var sådär. När han låg i sängen, på rygg, naken, med sin polares röv nedpressad över sin egen feja visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag undrar vems arsle jag skulle välja att omge mitt egen nuna om jag tvingades. Inte någon mans i alla fall. Inte om karlfan vägde över hundra kilo i alla fall. Nej jag skulle nog ta någon nätt brutta med osedvanligt god hygien vad gäller nedre toalett.

När jag var yngre frågade jag ofta folk:
- Vad skulle du välja, att hoppa från Eiffeltornet eller simma över Atlanten?

Så nu frågar jag dig:
- Vad väljer du, att låta din bästis bakfitta (som Borat sa) omsluta ditt ansikte eller käka en rejäl hög hundbajs?

Drivethru på Sala kebab

Jag kan inte sluta le åt min egen genialitet. I går efter spelningen med Vilda hjärtan var vi några personer som rörde oss ner mot Sala kebab. De flesta gick, jag och Martin cyklade. Och då fick jag det briljanta idén. JAG CYKLADE IN PÅ SALA KEBAB. Ända fram till kassan. När jag passerade kön bad jag om ursäkt för att jag trängde mig. Tilltaget var fantastiskt. Nästan lika bra som när Martin gick på samma ställe på sin svensexa mitt i natten, helt naken och beställde två kebab med bröd. Vilken syn det måste ha varit.

Grattis Eva

I dag fyller min moster Eva år. Grattiskramar!

Upp och ner

Nästa vecka startar hösten. På torsdag tror jag att det var. Det berättade mannen som jag delar säng med varje natt för mig i går kväll. Efter det pratade vi om musik i en timme och jag avslutade samtalet med att säga:
- Cd:n är död. Jag ger den max tre månader.
Ett uppiggande samtal en kvalmig torsdagskväll.

För en liten tid sedan fick jag reda på att någon jag känner blivit tillsammans med en annan som jag inte känner.
- Jag ger det förhållandet tre månader, sa jag bestämt till Martin.
- Måste du vara en sån domedagsprofet? undrade han.

Martin och jag hjulade i går. Martin skrattade så han vek sig dubbel. Åt mig!
- Hade jag raka ben?
- Typ så här, sa han, och höll upp ett krokigt pekfinger.
Tydligen ska mina ben ha hållit sig runt 90 graders vinkel. Det är en konst i sig ska ni veta.

En gång stod jag på händer mot en dörr. Dörren öppnades inåt under pågående gymnastikövning. Jag föll, rak som en fura. Pang, sa det när jag landade. På den tiden (mellanstadiet) var det nästan som en sjukdom. Jag stod på händer hela tiden. Under vatten, mot väggar, garderober, dörrar. Allt. Kanske världen för en elvaåring blir fan så mycket ballare uppochned.

Mastberg och jag stod på händer på jobbet en gång i våras. Det var kul då med.

Mastberg hade kjol.

Tack alla nära!

Pratade med en nära vän häromdagen över besvikelser kring uppvaktningar. Något både hon och jag har erfarenhet av. När man målar upp bilder i huvudet av hur bra allt ska bli. Man grubblar över presenter och att folk har gjort sig till för ens egen skull. Ända sedan jag var liten har jag kännt en jobbig kluvenhet inför att fylla år till exempel. För en tid sedan kom jag på vad det berodde på att den känslan fortfarande hänger i. Självfallet har det med min frånvarande pappa att göra. Någonting i mig trodde väl att i dag ringer han nog. Eller skickar en fin present. Men med åren visste jag att det skulle inte bli så. Så jag log/ler och älskade/älskar de människor som faktiskt brytt sig om mig i 35 år. Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta ska ni veta!

Var är muggen broder?

Åh. Läste jobbmejlen nyss. Någon stackare har blivit av med sin kaffemugg. Hon anklagar, skäller och går på som om någon hade sprutad senap i arselet på hennes kattunge tills den sprang benen av sig. Hur fan orkar man? Och på Skandinaviens största tidning finns det faktiskt liiiiiite annat att pyssla med än att läsa just sådana mejl. Men har man inget att göra kan man ju alltid skälla - det mår man ju så bra av (not).

Vill inte rätta in mig i leden

Ni kanske undrar varför jag som verkligen så länge jag kan minnas fascinerats av Ingmar Bergman inte skrivit en rad om hans bortgång. Well, ABBA har en låt som heter "When all is said and done". Jag skulle väl beskriva det så. Det osar mycket patetik kring alla som skriver kilometerlånga hyllningar om mästaren och jag vägrar att sälla mig till den skaran. Jag tyckte gubben var ett geni rätt och slätt. Och det är jag ju inte ensam om så därför behövde jag inte ens ha skrivit det.

Det går toppen!

Dag två med inskolningen på dagis. Har gått kanon hittills. Saga älskar verkligen liv och rörelse och sover som en stock när man kommer hem. Gulle gulle Saga.

Los Lobos

Är det någon som läser denna blogg som har ett parti uppåtpiller att kränga? Små tabletter att lägga längst bak på tungan. Lättsvalda. Uppiggande. Som gör en på riktigt gott humör. Som inte får en att lägga mitten av pannan i djupa flodfåror. Va? Är det någon? Jag verkar lida av någon slags livslång PMS-fas som vägrar släppa sitt elaka grepp. Hur förklarar man annars detta dåliga humör jag går och bär på? Denna irritiation över saker och tings beskaffenhet. Över tiden som aldrig räcker. Över tvätthögar som måste vikas. Över rum som behöver tapetseras om. Över fester jag vill gå på men inte kan. Över att det snart är dags att börja jobba. Över att... Ja, över vad egentligen? Vad fan har dessa saker med mitt humör att göra. Egentligen. Varför inte rycka på axlarna och gå vidare. Låta saker passera och inte fälla krokben på allt som kommer i ens väg och dissekera och analysera tills allt som återstår är luft. Jag kanske måste lobotomera hjärnan. Gör det ont?

Grönt ljus

Wilhelmsson har ju haft problem med sitt tillstånd att få ha spelningar men Malin ringde dem i går och det var grönt ljus för vår del. Den 17 augusti alltså.

Minus elchock

I går var det provtagning i Västerås. Blodtryck, blodvärde med mera. Och EKG. Har bara sett på tv hur EKG går till. Sköterskan placerade ut en massa runda klistermärken över min kropp och kopplade på en massa sladdar. Jag låg och väntade tålmodigt och nervöst på att det skulle börja sticka och illa i min kropp, alternativt att det skulle komma någon slags elchock. Vet inte var jag fått ifrån att det skulle KÄNNAS. Men helt plöstligt sa hon att det var färdigt och att jag fick sätta mig upp. Så mycket för den tv-dramaturgin!

Tidspress

I dag börjar hjulet att snurra. In i karusellen och vandra. Saga ska skolas in på dagis. Elsa börjar lite smått. Börjar jobba om typ tre veckor. Hur kan tiden gå så in i bänken raskt? Har jag tolv timmar på dygnet när andra har 24? Är det någon tjuv som stjäl tid av mig?

Gig på g

Nästa fredag är det vår tur. Wilhelmsson kök och bar. Kom i tid vettja.

Vilda hjärtan

I går var Elsa och jag på öppet rep med Vilda hjärtan (Adde, Björn, Fredrik och Tomas). Det lät kanon. Missa inte deras spelning på Wilhelmssons på lördag. Se upp för arga grannar.

Buss och räksallad

Det är nu jag skulle kunna skriva "åh, jag ska aldrig mer parta". Men det gör jag inte. För det kommer jag. Att göra. Parta menar jag.

Fick en 80-talstripp i går och beställde strips med räksallad. Därmed gav jag dekadensen ett nytt ansikte.

Vickie och jag åkte buss till Fastbo mitt i natten. Udda.

Je suis ett bakfyllo

Åh Jesus vilken helg. Drog till Stockholm och repade i fredags med Kaka, Malin, Finn och Dalle. Ut på kvällen, blev rätt slirig, skulle gå ensam hem till Ica från Cliffan. Hittade inte, trots att det är ett stenkast bort. Fick för mig att jag var förföljd av en taxichaffis. Började grina på Sveavägen för att jag inte visste var jag var. Förutom att jag var på Sveavägen. Ringde Martin (halv ett). Han tyckte kanske synd om mig, men blev lite irri för att jag ringde så sent. La mig i Icas tvåsitsare och såg enligt uppgift "ut som en liten korv där jag låg" (vilken typ av korv vet jag inte men jag antar att det var en hårt grillad en med ost i mitten). Därför såg de andra till att jag vaknade upp på en madrass några timmar senare. Nåväl. I går stod Fastbo på schemat och Vickie och jag började sminka oss typ 21.30 för att åka ner på Wilhelmssons och lyssna på The Unconditionals. Tyvärr höll de på att rigga ner när vi kom fram för att TRE jävla grannar hade klagat på för högt ljud. Iddin!

Bertan

Vi hyrde stugan av en som heter Arne som tidigare var bassist i Bert-Idoffs. Vi var sjukt nyfikna på att googla honom lite. Och bandet. Vad hade de för hits liksom?

Sömndruckna dagar

Nu är jag tillbaka i vardagen igen efter fem härligt slappa dygn i det fagra Skåneland. Har njutit fullt ut av att INTE ha någon el. Så skönt att inte ha dator, telefoner, tv, stereo. Det enda som hördes var vågornas brus och barnens sus. Somnade tidigt varje kväll dessutom.