Tack alla nära!

Pratade med en nära vän häromdagen över besvikelser kring uppvaktningar. Något både hon och jag har erfarenhet av. När man målar upp bilder i huvudet av hur bra allt ska bli. Man grubblar över presenter och att folk har gjort sig till för ens egen skull. Ända sedan jag var liten har jag kännt en jobbig kluvenhet inför att fylla år till exempel. För en tid sedan kom jag på vad det berodde på att den känslan fortfarande hänger i. Självfallet har det med min frånvarande pappa att göra. Någonting i mig trodde väl att i dag ringer han nog. Eller skickar en fin present. Men med åren visste jag att det skulle inte bli så. Så jag log/ler och älskade/älskar de människor som faktiskt brytt sig om mig i 35 år. Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta ska ni veta!