Sov gott

I bilen på väg till Västerås började jag gråta. Hade inte insett vad jag stod inför. Operation. Bara ordet ger mig rysningar. Anmälde mig. Fick ta av mig mina vanliga kläder och byta om till landstingets trosor, vita särk, strumpor och morgonrock. Allt i storlek XL tror jag. Satt ner i väntrummet en liten stund innan kärlkirurgen tillsammans med en överläkare tog in mig i ett litet rum för att gå igenom vad som skulle göras. Har nog inte känt mig så liten i hela mitt liv.
- Jaha Cecilia, vilket ben var det vi skulle operera i dag då? frågade kirurgen.
- Eh, jag vet inte, jag kommer inte ihåg, det spelar ingen roll, fick jag ur mig med en mycket darrande stämma.
Sedan tog han fram en svart penna och började rita på mitt högra ben. Ganska mycket ritade han, precis som när folk ska göra plastikkirurgi, ni vet.
Sedan sa han:
- Ditt vänstra ben ser mycket sämre ut än när du var här för ett år sedan så vi tar det också i dag, nu när du ändå är här!
- Får jag komma hem i dag? pep jag ängsligt.
- Ja då det får du.
- Det kommer att gå bra det här, sa överläkaren och klappade mig på axeln.
Jag antar att oron lös ur mina ögon.
En ny liten väntan innan en trevlig kille som hette Robert kom och frågade efter mitt personnummer och sa att jag skulle följa med honom.
Herregud. Där någonstans började jag inse att det fanns ett stort mått allvar i hela situationen.
- Du ska snart få träffa narkosläkaren. Hur känns det? undrade han.
- Jag har aldrig blivit nedsövd så det känns så där, svarade jag, väldigt nära gråten.
In i operationssal, säkert fem personer där inne. En kopplade på EKG, en satte kanyl med dropp i handen, en satte fast ett blodtrycksband runt armen.
Herre min Jesus, nu är slutet nära, tänkte jag.
Narkosläkaren kom in, ställde några frågor, sedan la Robert en syrgasmask över mitt ansikte, han tryckte den ganska hårt.
- Andas lugnt, djupa andetag nu.
Jag andades och andades och tänkte på lustgasen på BB.
- Sov gott nu Cecilia.
Pang. Därfrån var jag helt borta. Totalt väck.
Vaknade några timmar senare på uppvaket, kruttorr i halsen med jordens frossa. Torrheten i halsen berodde på att jag under hela tiden haft en slang där. Hade jag vetat det hade jag inte gått igenom detta. En mardrömstanke ju. Men. Nu är jag bandagerad från ljumskarna och neråt och rör mig som en kratta. I dag ska läkaren ringa och fråga hur jag mår.
Hyfsat.