Nästa vecka startar hösten. På torsdag tror jag att det var. Det berättade mannen som jag delar säng med varje natt för mig i går kväll. Efter det pratade vi om musik i en timme och jag avslutade samtalet med att säga:
- Cd:n är död. Jag ger den max tre månader.
Ett uppiggande samtal en kvalmig torsdagskväll.
För en liten tid sedan fick jag reda på att någon jag känner blivit tillsammans med en annan som jag inte känner.
- Jag ger det förhållandet tre månader, sa jag bestämt till Martin.
- Måste du vara en sån domedagsprofet? undrade han.
Martin och jag hjulade i går. Martin skrattade så han vek sig dubbel. Åt mig!
- Hade jag raka ben?
- Typ så här, sa han, och höll upp ett krokigt pekfinger.
Tydligen ska mina ben ha hållit sig runt 90 graders vinkel. Det är en konst i sig ska ni veta.
En gång stod jag på händer mot en dörr. Dörren öppnades inåt under pågående gymnastikövning. Jag föll, rak som en fura. Pang, sa det när jag landade. På den tiden (mellanstadiet) var det nästan som en sjukdom. Jag stod på händer hela tiden. Under vatten, mot väggar, garderober, dörrar. Allt. Kanske världen för en elvaåring blir fan så mycket ballare uppochned.
Mastberg och jag stod på händer på jobbet en gång i våras. Det var kul då med.
Mastberg hade kjol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar