Los Lobos

Är det någon som läser denna blogg som har ett parti uppåtpiller att kränga? Små tabletter att lägga längst bak på tungan. Lättsvalda. Uppiggande. Som gör en på riktigt gott humör. Som inte får en att lägga mitten av pannan i djupa flodfåror. Va? Är det någon? Jag verkar lida av någon slags livslång PMS-fas som vägrar släppa sitt elaka grepp. Hur förklarar man annars detta dåliga humör jag går och bär på? Denna irritiation över saker och tings beskaffenhet. Över tiden som aldrig räcker. Över tvätthögar som måste vikas. Över rum som behöver tapetseras om. Över fester jag vill gå på men inte kan. Över att det snart är dags att börja jobba. Över att... Ja, över vad egentligen? Vad fan har dessa saker med mitt humör att göra. Egentligen. Varför inte rycka på axlarna och gå vidare. Låta saker passera och inte fälla krokben på allt som kommer i ens väg och dissekera och analysera tills allt som återstår är luft. Jag kanske måste lobotomera hjärnan. Gör det ont?