En sådär lämning...

Rekord i kass dagislämning: I morse. Var redan lite sen. Satte mig och barnen och drog iväg i en rasande fart. Mitt på Sörskogsleden kom jag på att jag hade mitt nyinköpta pendlarkort i jackan som hängde hemma i hallen. Det var bara att göra en u-sväng och börna hem igen. Kutade uppför grusgången, upp med dörren, slet åt mig kortet, tillbaka i bilen och järnet samma väg jag nyss kört. In på dagis, springandes. Lämnade över Saga till en i personalen, kollade om Elsa kunde gå till fritids själv (Sagas fröken följde med, tack snälla). In bakom rattfan och fort som fanken till SJ. Jag hann, men det var ingen skön känsla i magen när jag satt där och drack mitt morgonkaffe på tåget. Ringde till dagis, bad om ursäkt och tackade för deras förståelse. Det var absolut ingen fara för dem och inte barnen heller, men jag avskyr att ha en sådan där jobbig klump i magen. Då är det skönare att lyfta luren och få saken ur världen. Man ska alltid se till att ta tag i saker och på så sätt få jobbigheter ur kroppen. Det är min absoluta övertygelse!