Har lite svårt att hantera mitt nya, andliga, seansbetonade liv. Har pratat om seansen på tåget och på jobbet. Minst halva dagen. Håkan och Markus lyssnade artigt, men jag märkte att de tyckte att jag var lite läskig. Några har skakat på huvudet. Andra tittat bort. Hur ska jag hantera saken? Jag kan ju inte låtas om att jag faktiskt blev imponerad i lördags. Och i vanlig ordning prata om saken ganska mycket.
Anders hade den goda smaken att lyssna från början till slut på min berättelse och jag såg i hans ögon, jag såg det helt tydligt, att han blev fascinerad. Tydligen hade en kompis till honom en kasett eller vad det var, med någon inspelning på i alla fall, som försvann. De letade och letade i killens hus. Några dagar senare låg den bara där, mitt på golvet.
"Vi borde ha sett det om det legat där hela tiden", sa Anders.
De händer saker som vi inte kan förklara. Det är alldeles tydligt det.
Och hur känns det? För min egen del: helt okej. Det lyfter lite tyngd från axlarna att kunna säga: "Hördudu, jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på den saken."
1 kommentar:
jag antar att jag tänker på rätt och skakaar förundrat på huvudet...
Skicka en kommentar