Hamnade framför Nannyakuten (eller Nannyjouren kanske det var) i går kväll och det är inte utan att man känner igen den familjens dilemman i viss mån. De hade i och för sig tvillingar på fyra, en dotter på sex och en bebis, ojojoj. Mamman i familjen var sjukligt pendantiskt och fick panik om hon inte kunde se spår efter dammsugaren i heltäckningsmattan (jag sa sjukligt pedantisk eller hur?!) Dessutom ville hon på morgnarna att alla tre döttrarna skulle typ bada och tvätta håret samt ha på sig lika kläder så att de var så fina som möjligt när de skulle ut och cykla och busa så där som bara barn kan. TRE timmar tog det att få dem i ordning och då hade en av tvillingarna bråkat i två för att hon tyckte att det vita polon kliade. Men byt då, kanske en annan hade sagt, men den här mamman VILLE JU ATT BARNEN SKULLE VARA LIKA VARANDRA OCH FINA...
Nannyn fick en del att bita i skulle man kunna säga!
Så långt kände jag inte igen mig så värst men däremot det här med att ibland tappa greppet om vem det egentligen är som bestämmer här hemma - vi eller hon som är fyra. Samt att man måste vara byggd av tålamod vilket är en av mina största akilleshälar. Avsaknaden av patience så att säga.
Mamman i familjen kunde ibland vara uppe till två på natten för att städa och hennes man var jättefin och grät och sa att han saknade henne... Stackarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar