Hej vuxen...

Vad märkligt det är att träffa personer man kände när man var liten. Som man delade allt med. Den första ciggen, skvallret, killsnacket, kläderna, ja allt. När man träffar en sådan person i dag är det på den andra sidan. På andra sidan barnet. På den vuxna sidan. Där man förväntas ta ansvar. Lägga hela lönen på räkningar. Sköta sitt jobb. Inte göra oväntade saker. Tanka bilen. Bädda sängen. Handla. Vara så jävla tråkig att klockorna stannar. Vad fort det gick. Allt man gör är så himla väntat. Det enda som skulle förvåna folk är om jag gjorde ett värdetransportrån eller dräpte en räv eller nåt. Och det känns ju lite väl magstarkt.