I går ringde en av fröknarna på dagis till Martin och berättade att Elsa hade gråtit hejdlöst i en timme före lunch. En timme. Det är verkligen inte likt henne. Hon hade ont i huvudet också och i kroppen hade hon sagt. Martin ringde mig och sa i samma veva att taket där han just nu jobbar läckte in. Inte mycket att göra, satte mig på tåget hem strax före två.
När vi kom till dagis var Elsa sprudlande glad och verkade inte ha ont någonstans. Pratade med en i personalen som sa att det hade gått över när hon åt. Men hon trodde inte att det hade att göra med att Elsa hade typ energibrist.
Så vad var det då? Jag förstod ingenting.
Under middagen kom det fram i alla fall. En tjej på dagis, vars pappa gick bort förra sommaren, hade varit ledsen och längtat efter sin pappa. Då kände Elsa att hon vill träffa kompisens pappa, men att det inte gick, och sedan hade hon börjat längta efter oss.
Sötaste lilla barn (ja, jag har tårar i ögonen nu)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar