För satan! Jag säger ju det. Björnen är det farligaste djuret. Jag tjatar och tjatar om hur farliga de är och att jag inbillar mig att det ska komma en björn när jag går i skogen (vilket inte är ofta men ändå). Det är ju skitfarliga. Tokiga. Bananas. Inte generellt men om de är honor som vaktar sina ungar.
Ingen har väl bommat att en snubbe slogs ihjäl av en björn i går? Vad var det jag sa? Passa er för björnen. Den simmar, klättrar och springer fortare än du drar i dig nubben till midsommar.
Åsså säger folk: Men det är ju bara att lägga sig ner och spela död.
Visst.
Om det kommer en björnhona på 600 kilo som ställer sig på bakbenen och vrålar i blint raseri så ska jag lägga mig ner och blotta strupen. Visst. Verkligen. Det är precis vad jag ska göra. Samtidigt som jag badar i mitt eget kiss och bajs.
När kroppen har fått sig en chock som hänger kvar i tre decennier.
Nej.
Antigen blir man förstenad. så där som man kan bli när det är mörkt och man är ensam hemma och tycker sig höra någon utanför ytterdörren.
Eller så börjar man springa. Som besatt.
Det är vad jag ska göra. Jag ska springa som om det inte fanns någon morgondag.
Det säger jag dig, mors lilla Olle, om du dyker upp för att riva ner mig ska du få dig ett lopp som du sent ska glömma!
1 kommentar:
Jag säger det igen: att lägga sig ner och spela död är enda sättet att klara sig på.
Hur svårt kan det vara? En våt björnnos är en våt björnnos, liksom.
Skicka en kommentar