I morse drömde jag att jag var gravid. I kanske femte månaden. Jag ska precis äta lunch på jobbet och ser min profil i en spegel. Hur kan jag inte ha sett det tidigare? Vad ska jag säga till Martin? Hur ska jag kunna föda barn igen?
Minns smärtan. Hur den griper tag i varenda litet ben i hela kroppen. Hur den tar över mitt medvetande. Hur jag skriker, vrålar. Som ett djur. Ursinningt, besinningslöst. Hur jag för första gången i mitt liv upplever den totala medvetenheten. Sinnen. Här och nu och ingenting annat. Fokus fokus, andas, andas, lev, lev. Kraften som kommer från ingenstans. Styrkan, modet, tårarna, skratten, skriken, styrkan, modet, tårarna, skratten, skriken. Och beskedet att det bara är en liten stund kvar. Samlar mig för upploppet. Spurten. Finalen. Och kämpar, kämpar, kämpar. Den varma kroppen som läggs på min mage. De små fingrarna. Ögonen som kisar. Allt i rummet snurrar. Jag hör ingenting. Ser ingeting. Bryr mig inte om någonting. Förutom drygt tre kilo mirakel på min mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar