När jag tog studenten var morfar med. Min härliga morfar. Tänk vad många underbara minnen jag har från honom. Hur vi badade fötterna tillsammans. Hur han sa: Ska du inte ha lite mer? när vi köpte godis. Hur jag alltid sparade hans julklapp till sist för den var alltid störst. Hur han alltid skämtade. Hur han svor (när han trodde att ingen hörde) över bortslarvade bilnycklar. Hur noga han lyssnade efter älg när jag var med honom på älgjakten. Hur avmagrad han blivit när jag träffade honom för sista gången. Han såg att jag blev ledsen. Jag kunde inte stanna i rummet. Medan mina tårar rann försökte han få mig på bra humör.
Begravningen när en ung kille spelade cello i kyrkan. Det var som att höra morfar nerifrån källaren när han satt och övade. Jag är glad över att han haft en sådan härlig morfar. Och jag är så ledsen över att han inte finns längre.
1 kommentar:
Hallå där...blir du frisk till söndag och sången, det var tomt utan ditt kvittrande bakom mig i onsdags. Å förresten vad härligt det var att läsa om din morfar och era minnen, det får mig att tänka på min mormor....härliga minnen.
kram och krya på dig//Annis
Skicka en kommentar