Mammyakuten, är du där?!

Läste en intervju med Annika Lantz häromdagen apropå hennes nya bok som handlar om tvåbarnschocken. Att somliga säger att det är inte alls jobbigt, och har man en kan man lika gärna ha två. Ursäkta men har de personerna helt tappat greppet om verkligeheten? Eller är det jag som börjar göra det? Ibland tror jag det. Ibland är det så jobbigt så att man bara vill sätta sig ner och gråta. Det gjorde jag i morse. Vårt sömnfacit ligger back på ett brutalt vis och när en fyraåring sätter sina sidor till så orkar man liksom inte. Och det gör väl inte fyraåringen heller, att höra en totalsliten morsa tjata och gnata och gnälla och gorma över allt kul man vill hitta på (kissa bredvid toastolen, vräka ut kläder på golvet, släpa runt på täcken över hela huset, gå ut i bara strumlästen när det regnar, bära omkring på sin ganska tunga lillasyster med mera) är nog i nte så ballt. När man ser det på pränt så är det naturligtvis bagateller och ingenting att bråka om men testa att snitta fyra timmars/natt sömn under sju månader så får du se själv... Kanske borde ringa Mammyakuten...